noremorsetattoo

Jag har funderat på en sak. Hur kommer det sig att de flesta nyblivna föräldrar är som uppslukade av jorden och det finns inget annat i livet än den nyfödda pojken/flickan. Givetvis är det ju så det ska vara, och särskilt i början skulle jag tro då allting är så nytt och spännande.

Men sen, då vardagen börjar gå sin gilla gång, barnet är mer självständigt och inte behöver passas hela tiden, vad händer då? De flesta föräldrar jag har stött på har helt och hållet glömt bort sig själva. Det faktum att de är en egen individ och hade en egen identitet innan det lilla knytet kom verkar vara som bortblåst. Nu lever de för någon annan, och rankar sig själv i sista hand.  Förhållandet man lever i kommer väl om möjligt ännu längre ner på listan. 

Varför?

De bästa förutsättningarna för ett barns förhoppningsvis lyckliga framtid anser jag att man måste älska sig själv lika  mycket som du älskar andra. Ta tillvara på ditt förhållande och kärleken som fanns mellan er på samma sätt nu som förr, för tro det eller ej, sådant avspeglas på ditt barns uppväxt. Lever ett barn i lyckliga hemförhållanden så är chansen större att barnet eftersträvar samma sak i sitt liv.


Det här är mina egna åsikter och nu har jag väl upprört alla mammor där ute, men skyll er själva om ni läser min blogg! (;

Kram på er!